Oftast görs utredningen av en psykolog och en läkare. Man arbetar med olika metoder, tester och frågeformulär för att bedöma olika förmågor. Du kommer exempelvis att få utföra olika tester för att mäta begåvning, minne, koncentrationsförmåga och uppmärksamhetsförmåga. Du får bland annat berätta om hur du brukar planera och genomföra olika uppgifter. Med din tillåtelse kommer även en närstående att intervjuas. Det kan till exempel vara någon som kände dig som barn. Det kan vara en förälder, ett syskon eller en nära släkting. Det kan också vara en partner, eller någon som känner dig väl i nutid. Syftet med intervjun med en närstående är att någon annan än du ska beskriva sådant som du själv kanske inte minns, eller bekräfta och komplettera det som du har berättat i dina intervjuer. Intervjun är inte ett krav för att utredningen ska göras, men det kan vara nödvändigt för att du ska få rätt bedömning. Under den fördjupade utredningen kan du komma att träffa olika yrkeskategorier. De du vanligtvis får möta under utredningen är: Läkare, specialist – har behandlingsansvar. Psykolog – utför tester och intervjuer. Utöver läkare och psykolog kan du ibland även möta vårdpersonal med följande professioner: Sjuksköterska – intervjuar, samordnar och sköter administration. Kurator – intervjuar, kan berätta om stöd från till exempel socialtjänsten. Arbetsterapeut – bedömer funktionsförmåga, gör ibland hembesök. Fysioterapeut eller sjukgymnast – bedömer hur du fungerar neurologiskt och motoriskt. Logoped – bedömer bland annat språkutveckling och läsutveckling. Alla har tystnadsplikt. Om du haft kontakter med vården eller psykiatrin tidigare kommer du att få fylla i en fullmakt som ger vårdpersonalen rätt att ta del av journaler. Det är bara de personer som är direkt inblandade i utredningen som kan få tillgång till dina tidigare journaler, och endast om du själv vill det. All vårdpersonal som arbetar på mottagningen har tystnadsplikt.

När utredningen är klar träffas vi för att gå igenom resultaten av utredningen. Du får då veta vad utredningen har kommit fram till, och får en beskrivning av eventuella diagnoser. Det är psykologen eller läkare som är med på mötet. Det kan vara bra att ha någon vän eller närstående med sig till samtalet. Den personen kan hjälpa till att ställa frågor och minnas vad som sägs under mötet. Ni kommer att diskutera resultatet av utredningen och vad som ska hända framöver. Viktigt att du känner igen dig i beskrivningen Resultatet av utredningen ska visa vad som är dina styrkor och dina svårigheter. Du ska få information om eventuella diagnoser och en beskrivning av vad det innebär för svårigheter. Det är viktigt att du känner igen dig i utredningens resultat och tycker att det stämmer. Om du inte är nöjd med utredningens resultat och tycker att den bedömning som gjorts är missvisande ska du tala om det. Då kan ni diskutera om något i din diagnosbeskrivning behöver formuleras om, eller om du eventuellt ska utredas vidare. Du kan behöva ett intyg Tillsammans kommer ni fram till hur ni ska följa upp mötet. Du ska också få med dig resultatet av utredningen skriftligt. Ett skriftligt utlåtande kan vara bra om du ska ansöka om insatser via socialtjänsten eller få hjälp från habiliteringen. Då krävs ett intyg som visar att du har en diagnos. Ett intyg kan också vara bra att ha om du behöver stöd från din arbetsgivare, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. Då är det viktigt att det framgår av intyget vilka svårigheter och styrkor du har. Utredningen kan också visa att du inte har någon neuropsykiatrisk diagnos. Då kan ni diskutera vilka andra möjligheter som finns att få hjälp. Under detta möte diskuterar vi också vilka olika former av stöd som kan passa just dig. Hjälpen kan bestå av läkemedel, utbildning, samtal i grupp eller enskilt, hjälpmedel eller stöd. En del av syftet med att göra en utredning är att du ska få kunskap om varför du fungerar som du gör i olika situationer. Dina närstående och andra i din omgivning kan också ha nytta av den kunskapen. Det kan göra det lättare för dem att förstå och acceptera dina svårigheter. Det finns kurser, utbildningsprogram eller litteratur om din diagnos som du och dina närstående kan ha hjälp av. Olika stöd, beroende på funktionsnedsättning För en diagnos som adhd eller add finns läkemedel som kan hjälpa. Ska du få medicin är det viktigt att den prövas ut och följs upp under en period, så att dosen är lagom och fungerar för dig. Det finns även träning och stödsamtal som du kan ha hjälp av, i grupp eller enskilt. Du kan ibland omfattas av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS, om du har en diagnos inom autismspektrum, AST. Du kan också söka annat stöd från socialtjänsten eller habiliteringen.  Hos socialtjänsten finns handläggare som kan informera om olika stödinsatser och hur du gör för att ansöka om dem. Till exempel kan du ansöka om boendestödjare, som kan hjälpa dig att sköta vissa praktiska sysslor i ditt hem. Kontakt med andra Du kan ha stor hjälp av att prata med andra personer som lever med en diagnos eller har stor erfarenhet av att vara närstående. Här finns olika organisationer och föreningar som du kan ta kontakt med.